Individens behov i centrum

IBIC, Individens behov i centrum, är Socialstyrelsens nationella modell för behovsutredning inom socialtjänsten enligt SoL (socialtjänstlagen) och LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Modellen togs fram för att skapa en gemensam struktur för hur kommuner bedömer en persons behov av stöd och omsorg, oavsett ålder eller funktionsnedsättning. Den syftar till att sätta den enskildes egna upplevelse och förutsättningar i fokus, snarare än att utgå från färdiga insatskataloger.

IBIC bygger på ICF, Internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa, som ger ett gemensamt språk för att beskriva hur en persons hälsa och funktionsförmåga hänger samman med omgivningen. Genom att utgå från ICF kan biståndshandläggare, utförare och dokumentationsansvariga beskriva behov på ett sätt som är begripligt både för den enskilde och för alla yrkesgrupper som samverkar kring personen. Det minskar risken för att viktiga delar av personens liv glöms bort i bedömningen och gör det lättare att se samband mellan olika livsområden.

Modellen delar in livet i elva livsområden, till exempel personlig vård, kommunikation, hemliv och mellanmänskliga interaktioner. För varje område bedömer man personens förmågor och behov av stöd utifrån hans eller hennes egna förutsättningar och önskemål. Det innebär att bedömningen utgår från personen, inte från vilka insatser kommunen redan har att erbjuda. Biståndshandläggaren beskriver förmågor och svårigheter, medan utföraren och dokumentationsansvariga sedan översätter detta till konkreta insatser och uppföljningspunkter.

I praktiken innebär IBIC flera förändringar för dem som arbetar med utredning och dokumentation. Bedömningen blir mer systematisk och utgår från den enskildes egna resurser och mål. Genomförandeplanen knyts tydligare till behovsbedömningen, vilket gör det lättare att följa upp om insatserna verkligen leder till ökad självständighet och delaktighet. Över tid skapar det också bättre underlag för kvalitetsuppföljning och jämförelser mellan olika verksamheter, samt en tydligare rättssäkerhet för den enskilde. För biståndshandläggare innebär det tydligare underlag i beslutsfattandet, medan utförare får en klarare bild av vad personen faktiskt behöver hjälp med.