Fördjupning
IBIC och ICF – så hänger de ihop
Av IBIC Guide-redaktionenSenast uppdaterad
IBIC (Individens behov i centrum) är Socialstyrelsens arbetssätt för behovsbedömning inom socialtjänsten. Modellen är byggd på ICF, WHO:s internationella klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa. Här förklarar vi hur de två hänger ihop och varför det gör skillnad i praktiken.
Vad är ICF?
ICF står för International Classification of Functioning, Disability and Health och antogs av WHO 2001. Syftet är att beskriva hälsa och funktionstillstånd på ett sätt som fungerar över språk, professioner och länder. Istället för att bara utgå från diagnoser beskriver ICF hur en person fungerar i sitt liv – vad hen kan göra, vad som är svårt och vilka omständigheter som påverkar. Klassifikationen används inom hälso- och sjukvård, rehabilitering, forskning och socialtjänst i över hundra länder.
Fyra grundbegrepp i ICF
ICF vilar på ett fåtal centrala begrepp. Dessa återkommer i IBIC och används i behovsbedömningen och genomförandeplanen.
Funktionstillstånd
Ett samlingsbegrepp för kroppens funktioner och strukturer samt individens aktivitet och delaktighet. Beskriver hur personen fungerar just nu, inte vad personen har för diagnos.
Aktivitet
Vad en person faktiskt gör i sitt liv: att klä på sig, laga mat, förflytta sig, kommunicera. Aktivitet mäts både som förmåga (vad personen klarar under standardiserade förhållanden) och som utförande (vad personen gör i sin faktiska miljö).
Delaktighet
Personens engagemang i livssituationer: att delta i arbetslivet, i familjelivet, i föreningslivet, i beslut om egen vård. Delaktighet är mer än att vara närvarande – det handlar om att vara medskapande.
Omgivningsfaktorer
Fysiska, sociala och attitydmässiga förhållanden som antingen underlättar eller hindrar. Hit hör bostadens utformning, tillgång till hjälpmedel, anhörigas stöd, personalens bemötande och samhällets service.
Hur IBIC bygger på ICF
IBIC tar ICF:s struktur och översätter den till socialtjänstens verklighet. Elva av IBIC:s livsområden är hämtade direkt från ICF:s domäner för aktivitet och delaktighet – från lärande och kommunikation till hemliv och mellanmänskliga relationer. Utöver dessa lägger IBIC till två egna områden som är särskilt relevanta inom socialtjänsten: känsla av trygghet och personligt stöd från närstående som vårdar.
Även själva sättet att beskriva behov följer ICF-logiken. Handläggaren dokumenterar personens aktuella situation (funktionstillstånd), vad hen gör i vardagen (aktivitet och delaktighet), och vad i omgivningen som stöttar eller hindrar. Utifrån den bilden formuleras mål och beslut om insatser.
Varför ett gemensamt språk spelar roll
En biståndshandläggare, en enhetschef inom hemtjänsten, en arbetsterapeut och en sjuksköterska har historiskt beskrivit samma person med olika ord. Diagnosperspektivet från vården fångar inte vardagen. Insatsperspektivet från utföraren beskriver inte varför insatsen behövs. ICF – och därmed IBIC – ger ett gemensamt språk som fungerar över gränserna.
Konkret innebär det att beställningen från myndighetssidan går att förstå och följa upp på utförarsidan, och att information följer med när individen byter insats, kommun eller vårdgivare. Det minskar tolkningsutrymmet och gör det lättare att prata om samma person istället för olika bedömningar.
Vad ICF inte gör
ICF ersätter inte diagnoser eller kliniska bedömningar. Klassifikationen beskriver funktionstillstånd, inte behandling. På samma sätt ersätter IBIC inte den professionella bedömningen – arbetssättet ger en struktur och ett språk, men handläggarens omdöme och individens berättelse är fortfarande centralt.
Läs vidare
Se hur ICF:s domäner blir konkreta i de elva livsområdena eller läs om hur det används i vardagsarbetet i IBIC i praktiken.